Det var ett litet tag sen sist. Jag, som alltid haft lätt för att skriva, kom till ett stopp. Sorg kan göra så med en, det kan vara förlamande. Jag hörde någonstans att man börjar sörja efter en begravning och den värsta biten har definitivt varit efteråt. Som att det blir på riktigt och nästan svårare när man är med digitalt för då är det inte lika lätt att dela sorgen. Min farmor var alltid där under min uppväxt och vi var nära. Jag kände mig alltid så trygg hos henne och hon var så oerhört kärleksfull.

Farmor lärde mig att sticka. Det är också stickningen som hjälpt mig oerhört mycket genom åren och är som terapi i sig. Stickningen hjälper mig också nu. Jag minns henne, genom varje maska. Med kärlek.