Jag som började så bra med en jätteintressant och rolig idé till en tröja med ok, garnet är jättemysigt att sticka med och underbar färg och dessutom hittade jag en perfekt mudd-idé. Jag tänkte det här blir en mys-stickning som  går fort. Så går – allt – åt skogen. 

Jag satte igång o var väldigt hoppfull. Sen börjas det. Först räknar jag fel o ökar för mycket maskor så det ser ut som hej-kom-o-hjälp-mig. Sen testar jag lite på mig och räknar ut på så vis hur många maskor jag skulle behöva. Efter det får tröjan ligga nån dag, för det gör ju ont i själen när man ska repa upp. När jag väl repat upp sätter jag igång igen med gott humör och nån dag efter så testar jag tröjan igen…. För stort, på tok för stort, åh nej, jag behöver minska massor där o där o där…. Hur kan det bli så fel, det är inte så att jag drastiskt ändrat min vikt från en dag till nästa. Skulle behöva repa upp ända till muddens slut o nästan börja om helt och hållet.

Nu ligger stickningen där i krogen, lite som i skamvrån. Jag sneglar på den, huttrar lite och tänker inte mer på den. Den ligger där o tycker synd om sig själv, fast jag vet att det är jag som tycker synd om mig själv för att jag måste repa upp igen. Det är väl det som är skapandets konst, man gör ju fel ibland! Det gör bara så ont i själen att behöva repa upp så mycket. I slutändan vet jag att det är det enda rätta, annars rör jag inte stickningen igen. Åh, att det som skulle bli så roligt blev så tråkigt!